litendiamant

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.
Att jag orkar. Vill jag plåga mig själv eller vad är det frågan om?
Jag tänker på folk runt omkring mig och hur jobbigt de kan ha det.
Det jag känner är egentligen så litet och betydelselöst.
Men jag måste ju få känna, det är ju mina problem

Jag funderar ganska mycket. Huvudet snurrar ju mer eller mindre alltid, ibland tänker man på djupare saker.
Ibland blir det väldigt ytligt.
Jag är i normalt sett en väldigt positiv person, och när jag mår bra och glad kaske jag tänker mer på de ytliga sakerna. Jag vill lära mig vara en känslomänniska. En människa som inte är rädd att prata om det man känner och vill.
Jag tror att jag inte är sådan pga rädsla. Rädsla att bli sårad. Det är den värsta känslan, jag kan ta att vara arg och rädd och alla andra känslor som finns... Men just den känslan man har när man är sårad. HUr ledsen man är och man tror att ingenting kommer att lösa sig.

Visst vet jag att saker och ting blir lättare. Ju längre tiden går dessto mer glömmer man och ju bättre mår man.
Men vad gör man just nu och här? Just NU när man är ledsen och sårad?

För varje gång jag blivit sårad blir jag mer och mer skeptisk till andra människor. Jag litar lite mindre och mindre på folk för varje gång. Speciellt till personer man ska ha en sk "relation" med. Därför öppnar jag mig inte till vemsomhelst. För det jag varit med om. JAg vet att det är något JAG måste jobba med. Men jag vill ändå ha förståelse från andra människor.

Jag vill vara glad och ledsen och arg och upprörd och kär och galen och rolig och allt det andra som kallas livet.
Utan att behöva tänka lite extra innan, men jag vet inte om jag kan det. Det är liksom inte jag.

Jag undrar om ens vänner är riktigt lojala, jag menar till 100 procent?
Det sägs ju att man vet vems ens riktiga vänner är när man är nere och ledsen. De som finns på plats då orkar ju bry sig liksom. Men sen sägs det att skadeglädjen är den sanna glädjen.
Hur vet man vad de tycker och tänker eg. En vanlig människa ljuger alltid någongång.
Hur vet man då på riktigt vem som är din riktiga vän?

du kommer glömma hur hans röst låter, hur din mage pirrar varje gång han ringer.
du kommer att glömma hans kramar och varma ord.
du kommer glömma hans lukt och hur han känns.

Och om det känns hårt och tungt just nu, glöm inte att hjärtat är en väldigt fantastisk sak.
Det slutar aldrig att vilja älska...

Är det verkligen mitt fel? Är det jag som gjort det stora misstaget.
Om du inte kan hantera det jag säger till dig, vad ger det dig rätten att flippa på mig?
Jag är vuxen nu. Har gjort, ältat, gått igenom, bearbetat, vuxit och lämnat det där, på fläcken.
Det är inte längre betydelsefullt för mig? Varför ska det vara så viktigt för dig? Ja jag förstår att du vill veta, men vad jag inte förstår är hur folk snackar.
Folk kommer alltid att prata skit och prata bakom din rygg. Det som gäller är att vara stark och sätta sig över det. Jag trodde du var den personen, jag skulle aldrig i mitt liv ljuga för dig, eller undanhålla saker, som du verkar tro.
De säger att kärleken övervinner allt, för att den är den starkaste av känslor.
Jag tvekar. Fast kanske, kanske ljög du för mig när du sa jag älskar dig? Att bli bortvald så enkelt, det får en att tveka.

Livet är inte alltid en dans på rosor. Det är som jag sa till dig, nästa gång det händer något, hur kommer du reagera då? Du reagerade precis som första gången. Du slängde iväg mig som ett uppätet äpple. Äppelskruttet som blev kvar och man inte har någon nytta av. Kan du nu förstå varför jag tvekar och varför jag inte litar på någon till 100%.

Det är jobbigt, det gör ont, men jag vet att det blir bättre. Jag älskar dig trots allt!