litendiamant

Denna helgen har varit väldigt trevlig. Över förväntan faktiskt.
Har haft massa tid med mina vänner. Blivit dåligt med det på sista tiden, då jag tränar och umgås med min älskling. Finns lite tid över, men jag gör mitt bästa. Men som sagt, denna helg har jag spenderat med mina fina vänner.
Glad är jag över att jag har dem.

Ätit halloumisallad, druckit vin, varit på Ikea, ätit Ikeakorv, varit hos mor min och druckit kaffe, varit på krogen, druckit öl och tequilashots, dansat, njutit i solen, tänt ljus på kyrkogården, ätit dumplings, färgat håret, haft myskväll framför tv'n. Mycket har hunnits med under helgen. Som jag gillar det helt enkelt. Har lite svårt att bara ta det lugnt hemma en hel dag.  

Nu är det en ny vecka med nya tag. Träning idag...Kämpa kämpa

Jag har alltid trott att man ska vara ärlig. Speciellt mot sina vänner.
Om man inte är ärlig så är man väl inte en riktig vän? Jag vet att man använder sig utav små vita lögner, men i grund och botten är ärlighet viktigt, right?

Jag har märkt att det finns folk i min närhet som inte gillar ärlighet. Varför vet jag inte. Men oftast finns det två typer. De som utger sig för att vara ens vänner, och nära sådana. Men sen kommer det fram att de undanhåller massa information. Kanske inte om dig, men om de själva. Jag tycker som så: Att är du min vän berättar du saker för mig, då kanske jag kan hjälpa dig. Jag vill inte ha massa ytliga kontakter, det ger mig ingenting tyvärr. Då behöver vi inte heller träffas i onödan, jag har vänner som faktiskt behöver mig på riktigt.

Så finns det andra som inte vill höra sanningen. Ja jag vet att det kan göra ont ibland, men ärlighet och respekt är väl det vänskap handlar om? Jag hade inte velat att mina vänner skulle gå bakom min rygg, eller ljuga mig rakt upp i ansiktet. Om jag inte gillar dina handligar är det väl bättre att jag säger det till dig än att smussla om det?
Men jag har lärt mig att när det gäller dessa är det kanske lika bra att nicka och hålla med.
Jag vet inte hur många gånger folk har blivit arg/irriterad/inte glad på mig för jag har sagt min åsikt om saker och ting.

Det jag vet är iaf att jag vill att mina vänner är ärliga mot mig, om vi tycker olika saker om någonting är det inte hela världen. Man får ju acceptera det och gå vidare med livet. Jag menar det finns ju minst en miljon andra saker som man tycker likadant om?

Detta är något som jag gått och stört mig på den senaste tiden...

Hur mycket jag faktiskt tycker om dig. Om du kunde förstå hur mitt hjärta slår för dig.
Men det är bara ord, ord som alltid förblir just ord. En känsla i min kropp som jag försöker projicera på dig.
Kommer du någonsin förstå eller känna mina känslor.

Jag lär mig mycket av att vara med dig. Inte bara om dig utan även om mig sjäv. Sakta lär jag mig att lita på någon igen. Jag har aldrig tvivlat på dig, aldrig. Men många tankar sitter i mitt egete huvud, men för var dag som går får jag träna lite mer och mer. Jag älskar det och jag älskar tiden med dig. Jag vårdar den ömt, tid är ju det enda man har. Men tänk om den tar slut? Jag vill inte sitta imorgon och känna att jag inte gjort mitt bästa, speciellt inte när det gäller dig. Du är alldeles för speciell för det.

Jag är tacksam över att ha träffat dig, någon som lyssnar och förstår. Inte tar mina ord och gör något negativt av dem. Jag är tacksam över att du har valt mig.

Jag hoppas bara att du förstår vad du faktiskt betyder för mig. Du. Mitt allt.

Det här med känslor är sjukt jobbigt. Jag vet inte vad jag ska känna eller inte känna.
Tycka eller inte tycka. Mycket i mitt förflutna har format mig. Bra och dåligt.
Mycket av det sämre har visat sig den senaste tiden. Känslor som jag inte visste fanns har visat sig.
Utan att jag har kunnat göra något eller förhindra det. Jag trodde jag var okej, men såren sitter kvar, eller såren har väl läkt och det är ärren som syns. Utan någon som helst förvarning dök den där känslan upp. Jag ville trycka bort den, men den slog mig i magen med full kraft. För ingenting egentligen, det var ju verkligen inget jag skulle reagerat på. Men efter en väldigt lång tid ståendes på ett ben, då jag aldrig kunnat stå tryggt på mina båda, dök känslan upp.
Jobbigt, och jag blev så arg att jag grät. Mina känslor är sanna och jag borde vara lugn. Jag måste bli hel, mina ärr måste inte bara få läka utan även blekna. När de har bleknat kommer jag andas lugnt och vara trygg. Trygg inte bara med mig själv utan även med dig, och oss.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv.
Att jag orkar. Vill jag plåga mig själv eller vad är det frågan om?
Jag tänker på folk runt omkring mig och hur jobbigt de kan ha det.
Det jag känner är egentligen så litet och betydelselöst.
Men jag måste ju få känna, det är ju mina problem

Jag funderar ganska mycket. Huvudet snurrar ju mer eller mindre alltid, ibland tänker man på djupare saker.
Ibland blir det väldigt ytligt.
Jag är i normalt sett en väldigt positiv person, och när jag mår bra och glad kaske jag tänker mer på de ytliga sakerna. Jag vill lära mig vara en känslomänniska. En människa som inte är rädd att prata om det man känner och vill.
Jag tror att jag inte är sådan pga rädsla. Rädsla att bli sårad. Det är den värsta känslan, jag kan ta att vara arg och rädd och alla andra känslor som finns... Men just den känslan man har när man är sårad. HUr ledsen man är och man tror att ingenting kommer att lösa sig.

Visst vet jag att saker och ting blir lättare. Ju längre tiden går dessto mer glömmer man och ju bättre mår man.
Men vad gör man just nu och här? Just NU när man är ledsen och sårad?

För varje gång jag blivit sårad blir jag mer och mer skeptisk till andra människor. Jag litar lite mindre och mindre på folk för varje gång. Speciellt till personer man ska ha en sk "relation" med. Därför öppnar jag mig inte till vemsomhelst. För det jag varit med om. JAg vet att det är något JAG måste jobba med. Men jag vill ändå ha förståelse från andra människor.

Jag vill vara glad och ledsen och arg och upprörd och kär och galen och rolig och allt det andra som kallas livet.
Utan att behöva tänka lite extra innan, men jag vet inte om jag kan det. Det är liksom inte jag.

Jag undrar om ens vänner är riktigt lojala, jag menar till 100 procent?
Det sägs ju att man vet vems ens riktiga vänner är när man är nere och ledsen. De som finns på plats då orkar ju bry sig liksom. Men sen sägs det att skadeglädjen är den sanna glädjen.
Hur vet man vad de tycker och tänker eg. En vanlig människa ljuger alltid någongång.
Hur vet man då på riktigt vem som är din riktiga vän?

du kommer glömma hur hans röst låter, hur din mage pirrar varje gång han ringer.
du kommer att glömma hans kramar och varma ord.
du kommer glömma hans lukt och hur han känns.

Och om det känns hårt och tungt just nu, glöm inte att hjärtat är en väldigt fantastisk sak.
Det slutar aldrig att vilja älska...

Är det verkligen mitt fel? Är det jag som gjort det stora misstaget.
Om du inte kan hantera det jag säger till dig, vad ger det dig rätten att flippa på mig?
Jag är vuxen nu. Har gjort, ältat, gått igenom, bearbetat, vuxit och lämnat det där, på fläcken.
Det är inte längre betydelsefullt för mig? Varför ska det vara så viktigt för dig? Ja jag förstår att du vill veta, men vad jag inte förstår är hur folk snackar.
Folk kommer alltid att prata skit och prata bakom din rygg. Det som gäller är att vara stark och sätta sig över det. Jag trodde du var den personen, jag skulle aldrig i mitt liv ljuga för dig, eller undanhålla saker, som du verkar tro.
De säger att kärleken övervinner allt, för att den är den starkaste av känslor.
Jag tvekar. Fast kanske, kanske ljög du för mig när du sa jag älskar dig? Att bli bortvald så enkelt, det får en att tveka.

Livet är inte alltid en dans på rosor. Det är som jag sa till dig, nästa gång det händer något, hur kommer du reagera då? Du reagerade precis som första gången. Du slängde iväg mig som ett uppätet äpple. Äppelskruttet som blev kvar och man inte har någon nytta av. Kan du nu förstå varför jag tvekar och varför jag inte litar på någon till 100%.

Det är jobbigt, det gör ont, men jag vet att det blir bättre. Jag älskar dig trots allt!